langtanefterdej

Jag är i någon slags mellanperiod nu, jag har pausat. Jag orkar inte annars. Men naturligtvis tog jag 4 test förra perioden ändå, även om jag omöjligt kunde vara gravid. Pratade med läkaren, TSH har knappt gått ner alls sedan sist. Jag har ökat min medicinering, men den kan ju ta månader innan detta är stabilt. Och sedan då? Hur lång tid behöver vi försöka innan vi får hjälp? Alltså jag tror jag går under. Jag måste släppa detta ett tag, men hur lätt är det?

Just nu pågår en form av dötid vad gäller bebisförsök.. Vi har blivit rekomenderade eller rättare sagt tillsagda att undvika graviditet tills mitt TSH ligger stabilt. Det är av någon anledning lurigt att bli gravid när man påbörjat en levaxinbehandling innan det stabiliserats. Så nu tar vi en välbehövlig paus men som ändå är något frustrerande. Hur kommer det kännas att inte leta symtom? kommer nog göra det ändå, automatiskt. Nu hoppas vi att levaxinet gör sin nytta snabbt!

Läser en hel del bloggar om barnlöshet, IVF, misslyckanden, lyckanden och allt runt det, alla sortes historier. Och jag blir orolig. Är denna process som väntar oss? Jag hade tänkt bli mamma senast nästa år, känner mig redan försenad. Men vi är kanske bara i början. Är det inte bara sköldkörteln som är problemet är vi definitivt bara i början. Kanske väntar flertalet IVF behandlingar när man väl kommer dit, missfall på missfall, adoptionsköer och äggplock efter vartannat. Orkar man? Orkar jag? Lägga ner tiden och sorgen för att kanske lyckas? Lyckas man inte är det inte värt det, lyckas man är det värt allt..

Usch hamnade i en känsla av hopplöshet återigen efter att ha haft ett par dagar av glädje och tro i att detta är problemet. Mitt TSH är ännu högre nu än i höstas och det har säkert en betydande del i detta men de tidiga missfall jag fått har det verkligen med detta att göra och nu var det ju länge sedan jag fick pluss på Stickan. Borde inte graviditeterna gå länge om det beror på sköldkörteln? Jag är rädd att detta inte är det ensamma problemet och att detta bara gör processen längre. Gahh!!!

Ja visst var proverna avvikande! Var ju på kliniken idag för ett besök som (vad vi hoppades på) skulle innebära en remiss vidare till IVF-kliniken. Fick en ny läkare då vår gamla slutat och han berättade att TSH värdet som togs i november visst inte var bra. Jag blev så förvånad att jag inte kom mig för att fråga varför vi inte fått reda på det tidigare! Allt hade ju sett bra ut?! Nej ett TSH värde på 2,7. Inte så himla illa men det ska ligga på under 2,0 om man försöker bli gravid så visst blev detta ett hopp, både ett hopp och en oro. Om inte behandlingen för att ordningsställa värdet innebär att det blir enklare att bli gravid så drar ju detta ut på tiden ytterligare.. Fasen! Men samtidigt, är detta problemet så går det troligen fortare att bli gravida på egen hand.

Just nu är jag mest lättad. Får se vad som händer..

Sitter på jobbet och väntar på det man helst vill slippa, jobbiga veckan. Motar den med all kraft men jag vet att jag inte slipper undan. Men såklart, innan jag har det svart på vitt (eller rött på vitt kanske man ska säga) så hoppas jag. In i det sista hoppas jag, ibland hoppas jag även när den dykt upp, först att det bara ska vara en mellanblödning och sedan att jag ska vara en av de där som har mens trots graviditet. Trots att testen hånfullt visar sitt ända streck. Denna gången har jag inte tagit ett ända test, inte ett ända. Men det är inte för att jag inte vill, jag har inte haft några hemma. Men jag ser det som en bedrift faktiskt.

Som sagt "väntans tider" här, och så länge den inte dykt upp hoppas jag att värken är något annat..

Ja jag har haft en helt okej dag, eller två bra dagar. Vart
Och jobbat och sedan utrett ärenden med mannen. Jag kan inte fatta att jag låter detta gå ut över mitt liv såhär. Men jag har tänkt idag, jag har tänkt förnuftigt för en gång skull. Detta är min lott i livet, att genomgå denna väntan och frustration. Andras lotter kan vara uppslitna familjer, jobbiga barndomar, missbruk eller annat skit. Min lott är att vara barnlös för en oviss framtid. Visst, jag kan se anledningen om man nu vill se en mening med detta, jag kan förstå "varför just jag blev en av oss".. Mitt liv har präglats av en ohämmad vilja och mina mål, svåra som lätta, har alltid uppnåtts. Jag har aldrig behövt vänta, jag har sett till att nå mina mål när JAG vill. Visst har jag kämpat och varit otroligt tunnelseende men det har lönat sig. Jag har vid ganska ung ålder både lång högskoleutbildning, man, hus, massor med vänner, en härlig familj, levt livet, rest och en massa annat. Jag har allt jag vill ha utom en sak.

Att inte kunna påverka detta är en fantastisk lärdom. Jag lär mig massor om mig själv, bra som dåliga saker. Men det jag lär mig av denna erfarenhet kommer jag ha nytta av hela livet. Men tro inte att jag njuter av det, nej det är väl själva grejen, att lida för att kunna analysera ut nya insikter.

Så var man där igen, någon vecka före beräknad mens. Känna efter symtom, ont i brösten? Metallsmak i munnen? Trött? Illamående? Gasig? Hungrig? Mer kissenödig? Ja listan kan göras oändlig och jag är SÅ trött på det! Räknar ut potentiella förlossnigsdatum osv.. Fan va patetisk jag känner mig! Jag vet ju hur besviken jag kommer att bli!

Fy för detta, men samtidigt är det hoppet dessa veckor som håller mig uppe, som gör att jag klarar den stora besvikelsen, det smärtsamma.. Men energin rinner ur mig.. Varje månad frågar jag mig hur länge jag kommer orka. Ibland tänker jag att jag behöver en paus, använda preventivmedel ett tag bara för att slippa hoppet och besvikelsen. Men är man inne i denna snurr så vet man också att det är omöjligt att göra en sådan sak. Man vill ta varje chans, för tänk om det var just det ägget som skulle blivit nåt..

Imorse när jag vaknade och kollade ut mot den blå himlen så upplevde jag ett
ögonblick mig själv igen. Jag var tillbaka där jag befunnit mig största delen av mitt liv, ett inferno av total lycka. Känslan av att hela livet är soligt och problemfritt. Jag upptäckte hur tydligt förändrad jag är. Vilket
vakum befinner mig i. Hur mycket detta, tillsammans med en del annat just nu, har sugit ut varje optimistisk tanke hos mig. Jag är mentalt slut av sorgsenhet och oro.

Samtidigt känner jag mig löjlig. Jämfört med de fruktansvärda saker man kan råka ut för i livet är detta ganska hanterbart. Jag är en lycklig människa i grund och botten, njuter av mitt sociala liv, alla vänner, min stora familj, vårt hus, min utbildning och mitt jobb. Jag är nöjd med vad jag åstadkommit och glömmer inte förrän sekund hur lyckligt lottad jag är och vetskapen om att livet kan förändras på sekunder. Men konstigt nog gräver man ner sig så lätt. Känslan är att blir jag bara gravid och får vårt barn så önskar jag aldrig något igen. Men så ser inte livet ut, det kommer komma tusen nya hinder på vår väg genom livet. Många tuffare än detta men det är en ny erfarenhet, jag har inget att jämföra med. Mitt liv känns meningslöst långa stunder och jag har svårt att hantera att inte se ett slut på detta..

Detta med att inse att man faktiskt har problem och behöver hjälp föranleds av ett slags accepterande. Man accepterar att man tillhör en grupp människor man faktiskt aldrig tidigare har identifierat sig med. Men följs nog sällan av en kollektiv känsla av att vara en i mängden. Man är fortfarande ensam, alla känslor man upplever har någon aldrig känt, tankarna man tänker har aldrig blivit tänkta tidigare..

Trots att jag är en öppen person som gärna delar med mig av mig själv, både positivt och negativt är detta med barnlösheten så vansinnigt hemligt. Och alla hemligheter leder till ensamhetskänslor, i alla fall hos mig. Någon gång avslöjar jag nog mig själv, kanske när ett nytt accepterande infunnit sig eller kanske när vi lyckas. För det är en sak jag aldrig kommer acceptera, att säga OM vi lyckas. Vi kommer att lyckas!

Allt började egentligen när jag av misstag blev gravid med spiral sommaren 2009. Jag fick givetvis tidigt missfall men tankarna hade redan väckts till liv och inte en månad gick utan att jag trodde/önskade jag blivit gravid igen trots spiralen. Ett halvår senare bestämde vi oss för att ta ut spiralen då jag "inte litade på den" men eftersom vi hade andra planer för oss då så åt jag minipiller. Jag mådde skit på minipillrerna, fick rejäla humörsvängningar och dålig hy. På en resa under sommaren försvann pillrerna spårlöst och vi valde att i stället vara försiktiga tills vi kände oss redo. Sedan dess, alltså juni 2010 har vi varit utan preventivmedel. Vi trodde ju givetvis att vi skulle vara oerhört fertila då jag blivit gravid med spiral en gång redan. Vi körde väl säkra perioder ett par månader och sedan gick vi på som vanligt. Men inget hände, i december 2010 började vi ordentligt, hade sex varje dag i två veckor för att inte missa ägglossning. Jag fick försenad mens och grav-symtom i januari men inget plus. Fick sedan min mens nästan en vecka sent men tänkte inte mer på det. Ett par veckor senare testar jag för skoj skull, trots att det är ägglossningstid igen och jag kan inte vara gravid. Fick då plus på 4 olika stickor, svagt men ändå plus. Gick till barnmorskan några dagar senare och fick då minus igen. Troligen missfall.

Sedan dess inte en tillstymmelse till plus. Alls. Kontaktade vår mottagning här vi bor i somras och fick tid i slutet på oktober. Tester har tagit, undersökning gjord och spermaprov visade på "perfekta och alldeles normala förhållanden". Det är enligt sjukvården inget fel på oss. Vi har nu en tid den 23 januari till en ny läkare, då vår gamla har slutat. Vi hoppas naturligtvis bli remitterade till IVF-klinik i vår stad. Jag är frustrerad och vågar inte hoppas på förståelse medan maken är lugn som en filbunke och är säker på att "vi har för mycket omkring oss" för att det ska ta sig. Han passar väl på att njuta av det onaturligt mycket sex vi har :P Jag har kommit på mig själv att ha vant mig vid det jag också, och längtar väldigt mycket efter den närheten efter bara ett par dagar utan. Det är en tröst mitt i all hopplöshet, värmen, kärleken och njutningen..

Är en snart 25-årig fru som tillsammans med min man har börjat vår krokiga resa till ett barn. Den började spännande och förväntansfull men med tiden har den blivit frustrerande och mitt liv är numera uppdelat i menscykelns olika faser.

Har länge haft ett behov av en blogg att skriva av mig alla känslor runt detta med vår barnlöshet. Jag och min man, E, har försökt bli gravida i snart ett och ett halvt år och började vår IVF-resa i oktober 2011. Jag läser en del bloggar om barnlöshet och nu sluter jag mig till denna målmedvetna och starka skara. Det är ingen lätt kamp vi gett oss in i, men en kamp vi aldrig ger upp. Tankar och stöttning är efterfrågat så var inte blyga att kommentera ;)